.

HART CRANE



HART CRANE
1899 - 1932

“Let my lusts be my ruin, for all else is fake and mockery”


Havet är ett genomgående tema i Hart Cranes poesi, och hans avsked i Mexikanska Gulfens omsvepande vågrörelse, där han kastade sig från ett ångfartyg i April 1932, kan därför verka självförverkligande. Många ansåg självmordet vara förväntat –
            Cranes liv kan ses som en ständig dragningskamp mellan flykt och konfrontation. Influerad av romantiken, försökte han i sin poesi överkomma modernismens pessimism och svårmod, och i Walt Witmans anda gestalta den Nord-Amerikanska sensitiviteten, i vad som kan verka som en ironisk naivitet –
Det är svårt att inte känna hans kreativa vision vara en väg ifrån en barndom präglad av föräldrarnas konfliktfyllda äktenskap, där känslan av övergivenhet och ensamhet gav upphop till ett självmordsförsök som tonåring, och utvecklades till ett vuxenliv där han sökte lindring i sex, men möttes av obesvarad kärlek, och fortsatte livet med en själv-destruktiv promiskuitet ackompanjerad av ett ökande alkoholmissbruk.

I New York, dit Crane flyttade för att påbörja sitt liv som poet, började hans livslånga sexuella benägenhet för sjömän, och alkohol, som Crane hävdade erhöll både positiva och negativa omvandlande egenskaper.

Trots Cranes otursamma kärleksrelationer med män, så kan man hitta en övertygen optimism till kärleken i hans dikter. Hans växlande känslotillstånd, som alternerade mellan manisk eufori och djup depression, verkade inte svärta ner hans övertygelse, och diktsviten många anser vara hans bästa, Voyages, skrev Crane efter ett förhållande han delade med en dansk sjöman.

Efter utgivningen av White Buildings, påbörjade Crane The Bridge, med intentionen att skapa ett upplyftande alternativ till T.S. Eliots dysterhet i The Waste Land, en vision av Nord-Amerikas historiska- och spirituella betydelse.
            Det tog Crane sju år att färdigställa The Bridge, men mottagandet av boken blev en besvikelse för Crane. Många kritiker visade respekt för hans försök och ansträngning, men menade att Crane var en oprecis och förvirrad poet som offrade logik och sammanhang till fördel för skönhet och fina formuleringar.

I den kreativa osäkerheten Crane kände kring sin poesi efter The Bridge, åkte han till Mexiko på ett stipendium, där han planerade författa sin nästa bok. Det blev däremot inte någon avvikelse från hans tidigare själv-destruktiva mönster, och han skrev oregelbundet och med en mindre själv-uppskattning än förut, något som eskalerade hans fruktan för att hans poetiska förmåga hade försvunnit, och på båten tillbaks till USA kastade han sig ut i havet, och drunknade.


*


Det kan vara svårt att utläsa något konkret om Cranes obalanserade livsstil i hans poesi, då dikterna till tider framstår med en nästan utopisk- hoppfullhet och önskan, men man kan föreställa sig att orden tillhör en person med en tung känslomässig bagage. Även om hans sexuella utsvävningar och alkoholism utgör mycket av författarens misslyckade kärleksrelationer, framgår detta aldrig direkt i poesin, utan formuleras alltid med en tro på kärleken i sin rena- och spirituella form.
Kanske är detta Cranes sätt att hantera sin situation, där han låter konsten få ljussättas i skönhet, snarare än att vara en direkt reflektion av sin egen obalans och sitt eget lidande.

Cranes död, och hans val att ta sitt eget liv, kan nog spåras tillbaks redan till uppväxten, som han genomled i fruktan för de skoningslösa konflikterna i föräldrarnas förhållande, fadern som en känslokall auktoritet som aldrig accepterade sonens val av poesi över traditionellt arbete, och moderns hypokondri och lindringslösa behov av en ömsint tröst från sonen, som följde Crane genom både hans unga- såväl som vuxna liv.
Den obesvarade kärleken, och flykterna som var nödvändiga för att hålla sin homosexualitet dold. Den ofta återkommande depressionen, känslovågorna som förhindrade honom att behålla några vänner under en längre tid, den känslomässiga rastlösheten, själv-destruktiviteten, och alkoholismen, ger tillsammans en uppfattning av Cranes val att ta sitt eget liv.



*




Voyages

I

Above the fresh ruffles of the surf
Bright striped urchins flay each other with sand.   
They have contrived a conquest for shell shucks,   
And their fingers crumble fragments of baked weed   
Gaily digging and scattering.

And in answer to their treble interjections   
The sun beats lightning on the waves,   
The waves fold thunder on the sand;
And could they hear me I would tell them:

O brilliant kids, frisk with your dog,   
Fondle your shells and sticks, bleached
By time and the elements; but there is a line   
You must not cross nor ever trust beyond it   
Spry cordage of your bodies to caresses   
Too lichen-faithful from too wide a breast.   
The bottom of the sea is cruel.


II

—And yet this great wink of eternity,
Of rimless floods, unfettered leewardings,   
Samite sheeted and processioned where   
Her undinal vast belly moonward bends,   
Laughing the wrapt inflections of our love;

Take this Sea, whose diapason knells   
On scrolls of silver snowy sentences,
The sceptred terror of whose sessions rends   
As her demeanors motion well or ill,   
All but the pieties of lovers’ hands.

And onward, as bells off San Salvador   
Salute the crocus lustres of the stars,
In these poinsettia meadows of her tides,—
Adagios of islands, O my Prodigal,
Complete the dark confessions her veins spell.

Mark how her turning shoulders wind the hours,   
And hasten while her penniless rich palms   
Pass superscription of bent foam and wave,—
Hasten, while they are true,—sleep, death, desire,   
Close round one instant in one floating flower.

Bind us in time, O Seasons clear, and awe.   
O minstrel galleons of Carib fire,
Bequeath us to no earthly shore until
Is answered in the vortex of our grave
The seal’s wide spindrift gaze toward paradise. 
(...)







http://www.poetryfoundation.org/bio/hart-crane
http://www.poets.org/poet.php/prmPID/233 
http://www.bookrags.com/biography/harold-hart-crane-dlb/
http://yalepress.yale.edu/yupbooks/book.asp?isbn=9780300090611 
http://www.scribd.com/doc/34428918/Hart-Crane-Analysis


https://www.youtube.com/watch?v=Ynz5QLfh5rc
(Lecture 13 Hart Crane, Modern Poetry Yale Video Lecture) 









THE BROKEN TOWER